Herr talman! Jag vill börja att instämma i Göthe
Knutsons ord. Socialdemokratiska
försvarsministrar ägnar sig inte åt personangrepp,
det är alldeles rätt. Socialdemokratiska
försvarsministrar sköter sitt viktiga uppdrag med
värdighet. Det hade jag önskat att
försvarsministrar av alla kategorier hade gjort.
Herr talman! Det svenska försvaret blöder. Det är
en hemsk syn för oss som känner ungefär som en
fackföreningsordförande i
Transportarbetarförbundet, Charles Lindley,
uttryckte det redan 1905. Han sade: Giv oss det
land vi vill ha, och vi skall, vid Gud, försvara det!
Aldrig har jag hyst så starka tvivel och så stor oro
över vår förmåga att på sikt göra just detta. En
''icke-politik'', en politik som präglas av månandet
av strikta partiintressen, har för första gången i vår
svenska historia präglat hela totalförsvaret.
Hur ofta har inte generationer av försvarspolitiker
före oss fått jämka och förhandla, först i det egna
partiet och sedan med de andra, för att uppnå en
av politikens allra svåraste konster: att skapa breda
lösningar, samförstånd, i för detta land så centrala
frågor som rikets försvar?
Priset har tidvis varit högt. Men målet -- en samfälld
svensk röst -- har varit värd den striden. Så har det
varit; en av de finaste och svenskaste av traditioner.
Det gör därför litet ont att se att goda krafter i
försvarspolitiken nu gör totalt ''eld upphör'' för
Anders Björck och Moderaterna, ett parti som
aldrig i modern tid har orkat med den mognad som
förhandlingslösningar faktiskt kräver, utan alltid
ställt sig vid sidan av. Nu är det de som skall axla
detta ansvar. Det är ett parti där de är så rädda för
förändringar, att om det hade fått råda hade vi haft
kavalleriet kvar.
Sture Ericson har tidigare berört resultatet av
denna politik -- en sorts osynlighetspolitik, som nog
hade tett sig roande i en såpopera, men som i
försvarspolitiska sammanhang enbart är tragisk och
ödesdiger.
Jag vill belysa några av de punkter som vi
socialdemokrater önskar få gehör för.
Flygvapnet har ansvar för vår högst prioriterade
uppgift: luftförsvaret. Utöver detta kan man nämna
incidentberedskap, m.m. Denna prioritering av
luftförsvaret har kommit till uttryck på många sätt.
Men införandet av systemet, inte bara flygplanet,
JAS 39 Gripen, är naturligtvis det mest påtagliga.
Vi har gjort, om jag får använda Henrik
Landerholms ord, precis som vissa stormakter: Vi
spar det bästa till sist. Det gör vi självfallet också i
det svenska försvaret.
Försvarsministern medgav tidigare att den
ekonomiska krisen till slut innebär ökade
försvarsanslag. Den frågan går aldrig att komma
runt. Den krisen har i hög grad visat sig vara
Flygvapnets kris. Det problemet förbigås med
tystnad. Om Flygvapnet skall bära denna fördyring
på egen hand, har vi i all tysthet gjort en annan
prioritering till förmån för i första hand
markstridskrafter. Marinen har en särskild
problematik att slåss med.
Vad tänker regeringen göra? Skall vi fortsätta att
bygga hangarer och ledningsplatser, men utan att
veta att notan för de plan som skall in i dessa
hangarer kan betalas? Eller är det så att vi skall
ställa in planen utan beväpning? Skall vi bygga fler
ledningsplatser, med allt mindre att leda?
Skulle man kunna tänka sig att
Försvarsdepartementet för ett ögonblick gjorde ett
uppehåll i publicerandet av försvarsministerns tal
och anföranden, och för all del porträtt, och i stället
producerade propositioner med förslag till
lösningar på detta svåra problem?
I högkvarteret finns byrålådor fulla med
utredningar och förslag. Jag är övertygad om att det
finns ett gediget stöd i kammaren för en prioritering
av luftförsvaret. Det är regeringens ansvar att se till
att så blir fallet.
Låt mig sedan övergå till ett annat område som
ligger oss alla i grunden varmt om hjärtat, nämligen
vårt svenska FN-engagemang. Vår tanke om
gemensam säkerhet och den svenska FN-brigaden
är nu på god väg att förverkligas även om mycket
ännu återstår.
När vi först föreslog en svensk FN-brigad var
försvarsministern helt avvisande och sade något om
kostnader på två miljarder och något makabert om
svarta plastsäckar. Den debatten är nu som väl är
förbi. Våra resonemang är konstruktiva.
Majoriteten i utskottet har inte helt avvisat vårt
förslag denna gång. Men man vill skjuta
ställningstagandet på framtiden. Under tiden sker
det dock ett omfattande deltagande av svenska
förband i FN:s regi. Det verkar som om
verkligheten inte alltid kan vänta på
försvarsutskottet.
Det åtagande som nu genomförs i Bosnien stöder vi
alla. Just därför är regeringens ansvar stort för att
organisera verksamheten på ett bra sätt. Facit är
hittills ganska nedslående. Utrikesministern fann
sig inte ha anledning att informera dem som direkt
berördes i Makedonien. Resultatet blev en
förtroendekris. Det var helt onödigt.
Nordbat är en annan gemensam nordisk
angelägenhet. Hur genant är det då inte att från den
norske försvarsministern få höra att beslutet om
förändringen i Makedonien fattades av den svenska
regeringen utan samråd med de nordiska
vännerna? Så nonchalant får man bara inte
uppträda. Att försvarsministern uppträder ovärdigt
i Sveriges riksdag, så som han gjorde i debatten
med Sture Ericson, det kan vi tåla. Vi är ganska
vana vid det här laget. Men försök att inte använda
samma stil i stortinget och folketinget!
Låt mig också säga några ord om Karlsborg. I fjol
skrev ett enigt försvarsutskott att regeringen skulle
återkomma med förslag om sysselsättning i
Karlsborg, och en enig kammare ställde sig bakom
detta. Döm om den vrede de arbetslösa i Karlsborg
känner när regeringen nu kommer tillbaka och
säger att eventuellt kan den tänka sig ett
försvarshistoriskt museum som kanske ger 3--4
arbetstillfällen. Den här kammaren har faktiskt
gjort hela Karlsborg till ett museum, om jag får
uttrycka det så.
I försvarsutskottet intog man då en mycket defensiv
attityd. Ett vanligen frimodigt och med bestämda
åsikter präglat försvarsutskott tassar här som kring
het gröt. Är sitsen så svår? Är det Anders Björck
som är ''lede fi''? Eller är det så att ni egentligen
helst skulle vilja undsätta de svårt trängda
karlsborgsborna?
Det civila försvaret har berörts tidigare. Vi
socialdemokrater är alldeles övertygade om att dess
betydelse ökar, men vi har ingen reservation på
området. Därför lämnar jag den punkten.
Sist och slutligen vill jag bara säga några ord om en
annan mycket otäck fråga. Den har med rasism,
främlingsfientlighet, pennalism och mobbning att
göra. Vi vet att tendenser till detta förekommer i
det svenska försvaret. Det är två saker som jag vill
säga från riksdagens talarstol.
Det ena är att om vi inte klarar att få bort detta ur
det svenska försvaret är åtminstone vi beredda att
med externa resurser se till att alla de fall som
uppdagas utreds. Vi vill visa att vi står på de
värnpliktigas sida.
Det andra är att om vi i en sådan utredning
upptäcker att somliga förband i det militära
försvaret är farligare för oss här i Sverige än vad de
någonsin kommer att vara för ''lede fi'' är vi
beredda att säga att vi klarar oss väldigt bra utan
den typen av förband. Låt detta besked tränga ut
från detta hus, genom kasernväggarna och in på
landets alla mässar!