Herr talman! När man lyssnar på Jan Andersson
har man svårt och tro att han diskuterar en period
då vi har gått igenom den värsta ekonomiska krisen
på två generationer eller sex årtionden. Under den
perioden har regeringen genomfört
handikappreformen. Jag förnekar inte att den
förbereddes i utredningsarbete under den
föregående regeringen.
Under den perioden har ÄDEL-reformen
genomförts. Jag förnekar inte att den
socialdemokratiska regeringen i hög grad var
inblandad i den. Men de två bästa inslagen i
ÄDEL-reformen -- om man får tro Socialstyrelsens
utvärdering nu i höstas -- nämligen
betalningsansvaret för de medicinskt
färdigbehandlade respektive stimulansbidragen,
var i hög grad tillägg som kom med i ÄDEL-
reformen beroende på motioner från ett mig
närstående parti.
Det föreföll som om Jan Andersson skulle lägga
något slags socialdemokratiskt anspråk på
reformen. Jag vill påminna om det gamla spanska
ordspråket om att segern har tusen fäder, medan
nederlagen brukar vara föräldralösa.
Socialdemokraterna hoppade på vårdgarantin som
allra sista parti någon gång våren 1991 och sade i
praktiken ja till en motion från ett mig närstående
parti. Dessförinnan hade man från Moderata
samlingspartiet bedrivit ett arbete på den punkten.
Jan Andersson frågade vad som har blivit bättre.
Han nämnde några saker själv. Till detta kan man
lägga sådana saker som att pensionärernas
ekonomiska läge har påverkats positivt -- framför
allt för dem som har det svårt. Antalet pensionärer
som behöver det särskilda kommunala
bostadstillägget har, som jag nämnde tidigare, på
ett år minskat från drygt 40 000 till ca 12 000. Så kan
man gå igenom område efter område.