Herr talman! När jag hörde Hans Karlsson tala om
Välfärdsbokslutet tänkte jag begära replik för att
fråga om han var överraskad av slutsatserna - jag
kände till varenda en mycket väl. Men sedan sade
Hans Karlsson att inte han heller var alldeles överras-
kad. Då tänkte jag att jag skulle begära replik för att
fråga om samarbete kring dessa slutsatser och frågor.
Jag tänkte också fråga hur Hans Karlsson ser på före-
byggande arbete med barn och ungdomar och om
villigheten att satsa rejält på förebyggande investe-
ringar och om hur han ser på ekonomin, att rejäla
förebyggande insatser lönar sig i längden. Men när
jag hade kommit hit i tankekedjan drämde Hans
Karlsson till sin samarbetspartner med betongarm.
Jag menar att samarbete inte alltid betyder att man
till punkt och pricka ska göra som storebror säger.
Ibland kan man tycka olika, och vi bidrar inte till att
försämra jämlikheten. Vi vill i allra högsta grad ha
jämlikhet, och det har vi visat på många sätt. Jag har
inte varit i kammaren hela dagen, eftersom jag har
suttit och arbetat med arbetsskadeförsäkringen och
arbetsskador. I det sammanhanget finns det ett stort
ojämlikhetsområde. Jag hade hoppats på att vi skulle
kunna jobba tillsammans för att förbättra för den
speciella kvinnogrupp som det handlar om i det här
fallet.