Herr ålderspresident! För bara någon vecka sedan röstade Socialdemokraterna igenom en amnesti, det som lite allmänt kallas för flyktingamnesti.
Det är givetvis helt missvisande, eftersom flyktingstatusen för den grupp människor som berörs av amnestin har prövats i vedertagen ordning av ansvarig myndighet. Man har där gjort bedömningen att skyddsbehov saknas. Det rör sig därför i tangentens riktning rent definitionsmässigt inte om flyktingar.
Det är 9 000 vuxna män utan skyddsbehov. Eller fel av mig: 6 promille är faktiskt kvinnor. Det är bara 99,4 procent män. Nästan 9 000 vuxna män utan skyddsbehov har alltså beretts uppehållstillstånd i landet. Eftersom det är en så pass kostsam affär för de svenska skattebetalarna var ärendet tvunget att beredas i form av en ny budget.
Jag kan konstatera att i Socialdemokraternas Sverige är ett nej liktydigt med ett ja, vilket är olyckligt på väldigt många plan. Jag kan också konstatera att pratet om ordning och reda i migrationspolitiken är just prat.
Det jag undrar är hur i hela friden man prioriterar. Det är 3 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar som nu går till spillo. Det är dessutom förmodligen en siffra i underkant. Låt mig slippa det infantila argumentet att vi har råd med både och. Allting har alltid en alternativkostnad. Det är någonting som vi vet med total säkerhet.
I min värld finns det säkert tusen saker som är högre prioriterade än detta: garantipension, bostadstillägg, polisen, offentliganställdas villkor, a-kassan, you name it. Hur prioriterar man egentligen?