Fru talman! Jag ska på ett något ovanligt sätt
knyta an direkt till den debatt som vi hade i går här i
kammaren. Men innan dess vill jag säga att jag är
bekymrad över den brutalisering i det offentliga
samtalet som vi har upplevt under senare år. Märk väl
att jag säger det offentliga samtalet. Jag syftar inte
direkt på kammardebatterna.
Demokrati är kanske inte det perfekta styrelse-
skicket, men det är det bästa vi har i alla fall. Demo-
krati bygger på samtal. Meningarna ska brytas mot
varandra. Samtalen kan, och bör kanske till och med,
vara hårda i sak, men de måste vara respektfulla i
tonen. Man måste ha respekt för sina politiska me-
ningsmotståndare som personer.
Jag tycker att det som i huvudsak varit betecknan-
de för skatteutskottets debatter har varit just detta;
hårt i sak, vi driver fram skiljelinjerna men har re-
spekt för varandra som personer.
Det finns en anekdot om det engelska parlamen-
tet, och det är att man aldrig får säga att den ärade
ledamoten far med lögn. Om man tycker det får man
möjligen säga att den ärade ledamoten kanske borde
kolla fakta lite bättre eller något i den stilen. Om man
inte gör detta blir man definitivt avbruten av speakern
i det engelska parlamentet.
Men i gårdagens debatt var det tyvärr en av mina
kolleger som anklagades här i kammaren för att fara
med lögn. Detta tycker jag dessvärre är ett sätt att
brutalisera debatten i denna kammare. Som grupple-
dare för den socialdemokratiska gruppen vill jag
stryka under detta. Men i och med att jag har sagt det
är frågan för vår del överspelad. Jag försökte i går hos
talmannen få tid för detta, men talmannen ansåg att
det inte fanns tid eftersom vi skulle votera. Och tal-
mansämbetet kommer jag aldrig att ifrågasätta. Efter-
som talmannen tyckte så hävdade jag inte min rätt,
enligt riksdagsordningen, att få ordet, utan självklart
rättade jag in mig i ledet.
Detta är bakgrunden till att jag i dag på ett något
ovanligt sätt började mitt anförande.
Nu ska jag gå över till något helt annat.
Det finns värderingar som i alla tider har varit i
stort sett likadana, från de grekiska staterna, över
bergspredikan, över USA:s självständighetsförklaring
1776, över den franska revolutionen 1789 till i mo-
dern tid, om man får personifiera, Martin Luther
King, Nelson Mandela och Olof Palme. Hela tiden
har det gällt alla människors lika värde.
Vi som sitter i Sveriges riksdag eller i någon an-
nan beslutande församling sitter där ju inte för even-
tuellt vackra ögons skull, vi sitter där som företrädare
för våra väljare.
En socialdemokrats uppgift i alla förtroendeupp-
drag är att skapa ett mer jämlikt, mer jämställt och
mer rättvist samhälle för alla, inte bara för några.
Inget är större och inget är viktigare än rättvisa för
alla, inte bara för några.
Skatterna har, och det har jag sagt flera gånger ti-
digare i denna kammare, för oss socialdemokrater i
huvudsak fyra syften.
För det första: Vi ska ta in de skatter som behövs
för att betala våra utgifter, de som vi ofta i stor enig-
het har fattat beslut om.
För det andra: De ska utjämna och minska klyf-
torna, inte öka dem. Och därför, Carl Fredrik Graf,
tycker vi att det är fel med platt skatt. Vi tycker att
om man tjänar mer pengar ska man betala procentu-
ellt mer för en del av detta.
För det tredje: Skatterna ska vara miljöstyrande.
För det fjärde: Detta vet jag är lättare att säga än
att genomföra: De bör vara konjunkturutjämnande.
Inget problem är för stort och inget problem är för
litet för att inte Carl Fredrik Graf ska ha lösningen.
Lösningen för stora problem och små problem är för
Carl Fredrik Graf att sänka skatten. Om Moderaterna
upptäcker någonting som är problematiskt är deras
lösning på problemet: Sänk skatten.
När vi sänker skatterna - och det ska vi göra om
vi har pengar för det, om vi betalar våra utgifter - då
ska det vara rättvist. Vi når aldrig den absoluta rättvi-
san. Men om vi siktar mot skyn kan vi kanske träffa
skogsbrynet, som August Strindberg skriver i Mäster
Olof.
Det faktum att någonting är svårt är ju inte skäl
nog för att inte försöka. Det är inte värdigt människan
att ge upp, som Alva Myrdahl sade. Det kan vara
svårt, men låt oss försöka. Det kan ta tid, och det är
ett skäl i sig att sätta i gång så fort som möjligt. Vi
ska i det här avseendet vara som den trägne arbetaren
i vingården, tycker jag. Vi ska ligga i och göra så gott
vi kan.
Vi socialdemokrater tycker att vårt skattesystem
ska utformas så att vi kan bevara våra välfärdspolitis-
ka ambitioner på minst nuvarande nivå. Det är vår
utgångspunkt. Och det är en händelse som ser ut som
en tanke att detta står i direktiven till den utredning
som kallas Skattebasutredningen.
Vi ska inte ta ut en enda krona mer än vad som
behövs för att klara punkterna ett till fyra, som jag
nyss talade om, nämligen att skatterna ska användas
för att betala utgifterna, att de ska utjämna, att de ska
vara miljöstyrande och om möjligt konjunkturpåver-
kande. Därför har vi kompenserat för egenavgifterna,
och det har vi gjort i tre steg. Då anknyter det till en
del till min värderade kollega Rolf Kenneryds inlägg.
När vi kompenserar för egenavgifterna blir det en
kompensation krona för krona. När Moderata sam-
lingspartiet, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristde-
mokraterna tillsammans med Socialdemokraterna
träffade en överenskommelse om ett nytt pensionssy-
stem ville de först nämnda fyra partierna absolut ha
egenavgifter. Vi tyckte att det var fel, men för att
klara det stora, ett offentligt obligatoriskt pensionssy-
stem i vårt land, accepterade vi det upplägget. Vi
tvingades till det. Vi talar om att vi inte tycker om
det, men man kan inte få allt här i världen.
När sedan ekonomin har gjort det tillåtet att kom-
pensera för dessa egenavgifter har vi hittills gjort det i
tre steg. Eftersom det är en kompensation krona för
krona, blir det så att de som har betalat högst egenav-
gift får mest tillbaka. Det ligger i sakens natur. Sam-
tidigt - och det vet jag inte om alla är så medvetna
om, men skatteutskottets ledamöter är naturligtvis det
- innebär detta att vi skärper progressiviteten.
Egenavgifterna var ju avdragsgilla. För mig bety-
der det att egenavgiften på marginalen var värd 55 %.
Men för en mig närstående person som är sömmerska
hemma i Borås var denna avdragsrätt på marginalen
värd 30 %. På det sättet har vi skärpt progressiviteten,
och det skäms jag inte ett dugg för.
Tjänar man mer ska man betala mer i procent, en-
ligt vår mening. Det var också ett skäl till att vi inte
tyckte att det var bra med dessa egenavgifter. Men
har vi socialdemokrater å andra sidan träffat en upp-
görelse står vi för den. Jag möts ofta av: Varför ska
man hålla på att kompensera för egenavgifterna? Det
är väl bara att slopa dem.
Då svarar jag: Nej, en socialdemokrat står för de
överenskommelser som han har träffat, och vi har
träffat en sådan överenskommelse.
Vi har alltså genomfört tre steg. Nu vill vi fort-
sätta med det fjärde steget. Men det ska vi göra när
ekonomin så tillåter. Aldrig mer det ekonomiska
moras som vårt land befann sig i för några år sedan!
Aldrig skattesänkningar på kredit eller med hjälp av
lån!
Rättvisa och trygghet är våra ledord. Om vi får
väljarnas förtroende kommer dessa ord också att vara
våra ledstjärnor för den skattepolitik som vi kommer
att bedriva efter valet. Flera av mina kolleger har talat
om att det är flera utredningar tillsatta. De allra flesta
av dem är parlamentariska, och jag hoppas att de
olika partiföreträdarna ska känna det meningsfullt att
delta i dessa utredningar som ska göras om fastighets-
skatt och arvs- och gåvoskatt, förmögenhetsskatt.
Hur det blir med momsen vet jag inte, om det ska
bli en parlamentarisk utredning eller ej, men den ska i
alla fall utredas. Så vi har säkert mycket att göra
också efter valet, om nu väljarna tycker att vi ska
komma tillbaka. För egen del vill jag inte ta munnen
för full, det är väljarna som avgör om jag ska komma
tillbaka hit också till hösten.
Fru talman! Eftersom jag inte väntar mig några
repliker på mitt anförande vill jag redan nu passa på
att framföra ett tack till några av mina kolleger.
I första hand vill jag tacka de fem som i och med
denna mandatperiods utgång lämnar riksdagen. Det är
Carl Fredrik Graf, Lisbeth Staaf-Igelström, Carl Erik
Hedlund, Catharina Hagen och Gudrun Lindvall. Jag
vill tacka vårt kansli med kanslichefen David Ask i
spetsen, och jag vill tacka alla ni andra i skatteut-
skottet.
Jag vill också passa på att tacka finansutskottets
avgående ordförande Jan Bergqvist för allt som han
har lärt mig. Det viktigaste som han har lärt mig är:
Läs på och glöm aldrig att du är förtroendevald! Des-
sa två viktiga lärdomar har jag fått från finansutskot-
tets ordförande.
Jag vill tacka er för debatterna och för de vänliga
ord som jag ofta har mött. De värmer i hjärtat när
man sitter i sin kammare och försöker att fundera.
Tack så mycket!
Jag yrkar bifall till förslagen i finansutskottets
betänkande.