Hoppa till innehåll
Offentia
Swisha

Frivilligt stöd

Stöd med Swish

Stödet är frivilligt och påverkar aldrig redaktionella beslut.

Mottagare: Simon Axelsson

Lämna tomt för att välja belopp i Swish. Bankens beloppsgränser gäller.

Öppna Swish

Kontrollera att mottagarnamnet är Simon Axelsson och att beloppet stämmer i Swish innan du godkänner med BankID. Meddelande: Offentia.

Swish till Simon Axelsson, 0761860127
Skanna QR-koden med Swish eller mobilkameran.

Du kan också öppna Swish själv och fylla i numret. Den här sidan kan inte kontrollera om en direkt Swish-betalning har genomförts. Kontrollera betalningen i Swish eller hos din bank.

Fler sätt att stödja Offentia

Utforska Offentia · områden, sidor och verktyg
Anförande · kammaren

Frågestund

CHRIS HEISTER (m), 2000-01-20 (riksmöte 1999/2000).

Kort sagt

CHRIS HEISTER (m) talade i riksdagens kammare den 2000-01-20 om Frågestund. Anförandet är 1 248 ord (cirka 6 min läsning). Det är inlägg 88 av 265 i debatten.

Källa: riksdagens protokoll · Period: 2000-01-20, riksmötet 1999/2000

Talarens profil: röster, uttalanden och ansvar

Fru talman! Man hör ofta, också från den här ta-

larstolen, att det går bra för Sverige. Det går inte alls

bra för alla svenskar eller för alla landsdelar.

Det finns ingen överhettning i glesbygd, inte hel-

ler i landsbygd, inte i små och medelstora städer och

inte heller i de flesta län.

Så många som var sjätte förskolebarn lever i hus-

håll med inkomster under socialbidragsnormen, och

många har fortfarande inte ett jobb att gå till. Det ger

inte trygghet, och det ger inte framtidstro.

Trygghet, vad är det för något? Trygghet handlar

mycket om att ha förutsägbarhet i tillvaron, att man

kan planera, att man vet vad som händer i morgon, i

övermorgon, om en månad och kanske om tre måna-

der. Men när många barnfamiljer är beroende av att

regeringen fattar beslut om att betala ut barnbidragen

några dagar tidigare så att barnfamiljerna kan fira en

normal midsommar, då är det inte mycket till trygg-

het längre.

Fru talman! Det är en idélös socialdemokrati som

sitter vid makten, en regering som klamrar sig fast

utan att man egentligen har någon idé om vad man

ska använda makten till.

Om socialministern vore här i dag så skulle jag

fråga honom vad han egentligen vill med sin politik.

Men det kanske inte bara är idéer som saknas hos

socialdemokraterna utan också en vilja att tala om sin

politik.

Jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas i stället

att socialministern nu använder den här tiden när han

inte är i kammaren och debatterar med svenska folket

som vi representerar till att sitta och plita på den han-

dikapproposition som regeringen lovade skulle över-

lämnas till riksdagen redan i december men som ännu

inte har kommit.

Den nuvarande regeringen har ju konsekvent fört

en politik som särskilt drabbat de handikappade. De

förslag till förbättringar som finns dras i långbänk. Ta

t.ex. möjligheten för människor att få behålla person-

lig assistans även efter fyllda 65 år. Det har varit

ständiga förskjutningar, ständigt den obotfärdiges

förfall. Vilken trygghet känner de handikappade med

en sådan regering?

Regeringen försenar och den har långbänkar i

handikappolitiken. Symtomatiskt för regeringens

arbete över huvud taget är att det lilla som kommer,

det kommer alltför sent.

Fru talman! Under det nya årtionde som kommer

ska vi, om jag har förstått Lars Engqvist rätt, åter-

knyta till fördelningsfrågorna. Men hur resurser ska-

pas och hur enskilda människor ska få möjlighet att

växa av egen kraft talar han inte mycket om. Vilken

framtidstro skapar det?

Det handlar inte om att omfördela sjukvårdsköer,

för att ta ett exempel, utan det handlar om att avskaffa

dem och utveckla nya och bättre behandlingsmetoder.

Mer bidrag och mer offentlig sektor är inte lös-

ningen utan i stället en del av problemet. Det behövs

en helt ny politik - en politik som skapar möjligheter

och som ger människor större makt också över sina

egna liv. Om det offentliga inte inser sin begränsning,

hur ska vi då klara av de verkliga uppgifterna - att

stödja dem som inte själva kan klara sin trygghet, hur

mycket de än själva skulle vilja?

Fru talman! Svensk sjukvårds allt överskuggande

problem är de långa köerna. Det blir alltid köer när

Socialdemokraterna styr och har ansvaret för sjukvår-

den. Så var det innan den borgerliga regeringen in-

förde vårdgarantin. Köerna avvecklades nästan helt.

Men sedan när Socialdemokraterna återkom och tog

bort vårdnadsgarantin kom köerna igen.

Vi får inte, som jag tidigare sagt, glömma bort att

bakom varje kösiffra finns det en människa.

För några dagar sedan läste jag om en ung kvinna

som väntade på att få en hörapparat inprovad. Hennes

berättelse grep mig oerhört mycket. Den här kvinnan

hade väntat i många månader och fick nu beskedet att

det skulle dröja ytterligare ett helt år innan hon skulle

kunna få en hörapparat; detta trots att hon hade förtur

i kön. Hon har en öronsjukdom som innebär att hör-

seln hela tiden försämras. Det går att operera när man

har den här sjukdomen men först när hörseln har

försvunnit och det kan dröja upp till 20 år.

Den här kvinnan hör alltså allt sämre. Hon får

svårt att hänga med i samtal. Det är inte längre roligt

att gå ut med kompisarna. Det sociala livet blir lidan-

de. Men det räcker inte med det. Hon klarar inte läng-

re av att följa med undervisningen på högskolan -

hon hör inte längre vad föreläsaren säger.

Göran Persson talade i går om att alla ska ha rätt

att välja, tid att tänka och lust att leva. Men den här

unga kvinnan har tvingats avbryta sina studier därför

att hon inte kan få en enkel hörapparat inprovad - en

hörapparat som gör att hon kan höra igen. Hon går nu

sjukskriven trots att hon i morgon dag skulle kunna

fortsätta att läsa på universitet. Hon kan inte, som

Göran Persson sade i går, välja. Hon har heller inte en

tjock plånbok som gör att hon kan köpa sig förbi

sjukvårdsköerna. För henne finns det bara en kölapp

och grusade framtidsplaner.

Trots detta säger Socialdemokraterna nej. De vill

inte ha någon vårdgaranti. Vi har i denna kammare

upprepat och upprepat och upprepat förslag om att

införa en nationell vårdgaranti men Socialdemokra-

terna säger nej. Förutom allt lidande är det dyrare att

låta människor stå i kö än att de får vård när de behö-

ver vård. Det är inte vården som kostar mest utan

icke-vården.

Socialdemokraterna säger inte bara nej till en na-

tionell vårdgaranti. Nu ska de också lagstifta mot

sjukvård. I morgon ska nämligen Socialdemokrater-

nas partistyrelse - det är uppenbarligen de som styr,

inte Sveriges riksdag - fatta beslut om att förbjuda

sjukvård och också om att förbjuda skolor som drivs i

privat regi. Men detta förbud handlar inte om förbud

mot någon sak eller någon abstrakt organisation, eller

något sådant, utan detta är ett förbud mot att utveckla

nya och bättre verksamhetsformer. Det är vad det

handlar om.

Det handlar om den unga kvinnan och hennes

möjligheter liksom om alla andra människors möjlig-

heter att få vård. Vi vet att tusentals och åter tusentals

människor står i kö men Socialdemokraterna vill på

fullt allvar förbjuda mer sjukvård. Detta är obegrip-

ligt, fru talman!

I måndags presenterades en ny undersökning från

Statistiska centralbyrån och Handelshögskolan,

Svenskt kvalitetsindex. Där konstateras att den privata

vården ges markant högre betyg än den offentliga.

Detta återspeglas även i människors förväntningar på

vård.

Av denna undersökning kan utläsas att människor

har större förväntningar på privat vård än de har på

offentlig sjukvård. Många människor förväntar sig

inte längre att offentlig sjukvård ska vara lika bra som

den privata.

Ideologiskt betingad planstyrning och politisk klå-

fingrighet har gjort den offentliga vården otrygg.

Antalet misstag ökar. Köerna växer. Resurserna ut-

nyttjas inte.

Engqvist vill ha en ny nationell handlingsplan.

Det är femtioelfte gången som Socialdemokraterna

lovar att sjukvårdens problem ska lösas med en ny

plan. När jag hör det kommer jag att tänka på Sickan i

Jönssonligan - "jag har en ny plan". Men det är inte

nya planer som löser vårdens problem, utan det är att

man säger ja till mångfald och konkurrens som ger

trygghet och valfrihet för patienterna och som ger

personalen möjlighet att utveckla verksamheten och

få inflytande över sin vardag. Det är vad det handlar

om och det är det som Socialdemokraterna säger nej

till. Den här debatten handlar om trygghet. Det är

dock inte trygghet som Socialdemokraterna längre

står för, utan det är fråga om den egna politiska mak-

ten.

Debatten

Sökningen gäller bara de rader som redan hämtats. Använd filtren för att begränsa hela datamängden.

Hämtad sida: 50

Källa: Sveriges riksdag. Originalet hos riksdagen Källfil hämtad 2026-10-13.