Herr talman! Jag skall tala om den del av betän-
kandet som handlar om stöd till Central- och Östeuro-
pa. Det är ett område där utvecklingen sker mycket
snabbt. För 6-8 år sedan när förändringarna började
anade vi aldrig att länderna i Central- och Östeuropa
skulle ha en så snabb utveckling när det gäller demo-
krati, mänskliga rättigheter, minoritetsrättigheter och
marknadsekonomi. Allt har skett förbluffande snabbt.
Här handlar det egentligen inte om biståndssamar-
bete över huvud taget utan det handlar om Europas
integration, att Europa nu kan komma samman och bli
enat där det inte går några skiljelinjer tvärs igenom
kontinenten. Det finns inga Jaltalinjer eller Molotov-
Ribbentrop-linjer kvar. Vi får en enad kontinent.
De beslut som de västeuropeiska institutionerna -
Europarådet, EU och Nato - har fattat om att vara
öppna för alla Europas länder och demokratier är
utomordentligt centrala. Vi kan se just de västeurope-
iska institutionerna bli alleuropeiska. På fredag-
lördag är det toppmöte i Luxemburg. Då skall EU
fatta beslut om att påbörja förhandlingarna för snab-
bast möjliga medlemskap för de tio kandidatländerna
plus Cypern. Förhoppningsvis kommer detta att gå
väl. Det viktiga nu, inte minst för den svenska rege-
ringen, är att se till att beslutet inte blir försenat så att
förhandlingarna kan komma i gång snarast möjligt
efter årsskiftet.
Det handlar alltså inte om ett biståndssamarbete,
vilket ligger bakom en hel del av den kritik som vi
moderater har och har haft när det gäller organisatio-
nen av stöd till Central- och Östeuropa, men jag åter-
kommer till det.
Det har skett mycket, mycket glädjande och
mycket snabbt i Central- och Östeuropa. Det finns två
områden där problemen är större än vad vi trodde.
Det ena området är problemen med rättsstaten.
Det har svårare att bygga upp en rättsstat i dessa län-
der som har plågats av diktatur och rättslöshet under
lång tid. Att bygga upp rättsliga institutioner och
okorrupta statsförvaltningar har tagit mycket längre
tid och har varit mycket svårare än vad vi kanske
insåg i samband med de stora förändringarna i början
av 1990-talet. Att den enskilde måste kunna få rätt
gentemot en överhet eller andra enskilda är oerhört
centralt. Vi i Västeuropa underskattade kanske att det
skulle ta så lång tid att växa fram. Detta är väl känt,
och jag tänker inte gå in på det mera.
Det andra området är de sociala problemen. Det är
någonting som också underskattades väldigt mycket.
Det fanns ju en föreställning om att socialismen hade
misslyckats med praktiskt taget allting utom det socia-
la som ändå verkade vara ganska hyfsat. Denna före-
ställning levde kvar mycket också i öst, vilket gjorde
att man inte genomförde de reformer som var nöd-
vändiga på det sociala området. Man levde kvar
mycket i de gamla systemen. Sjukvården är fortfaran-
de urusel. Jag tror inte att någon västerlänning över
huvud taget skulle vilja besöka en sådan sjukvård.
Medellivslängden är ungefär tio år kortare än i Väst-
europa. Arbetarskydd saknades i de gamla socialist-
staterna. Pensionerna var låga.
Det mest upprörande var de människor som inte
fick plats i femårsplanen, de som inte bidrog till pro-
duktionen. De ställdes helt utanför som barnen i barn-
hemmen i Rumänien. Man hade sitt värde bara som en
del i produktionen. Marx och Lenin hade fel i det
mesta, och särskilt mycket fel hade de när det gällde
föreställningen att det sociala var en del i produktio-
nen, och att den som inte var det och som inte bidrog
till femårsplanen ställdes helt vid sidan av samhället.
Den svåra uppgiften nu är att lämna de urusla so-
ciala systemen och gå över till de västliga sociala
systemen. Man måste ha system som kan kombineras
med utvecklingen, med kreativitet och som kan vara
uthålligt trygga. Detta har underskattats, och därför
fokuseras nu mycket av arbetet på det här. Världsban-
ken är den som kanske huvudsakligen är ledande på
att tala om vikten av att ha fungerande sociala system
och inte leva kvar i de gamla.
De gamla systemen går ut på att det sociala skyd-
det sköts via subventioner. Kanske två tredjedelar av
den ryska budgeten utgörs av sociala subventioner.
De går på ett mycket ineffektivt sätt till de gamla
stora fabrikerna som kan ha flera tusen anställda eller
till kolchoserna som inte gör någonting nyttigt. Av
sociala skäl måste man ha kvar dessa mycket ineffek-
tiva subsidier.
Det behövs alltså en chockterapi också på det so-
ciala området. Det centrala är en förändring. De län-
der som inte har genomfört förändringar är de som
har de största problemen. Ett exempel på detta är
Rumänien där man inte fick någon chockterapi och
där det inte skedde någon systemförändring förrän
möjligtvis för ett år sedan. Där blev man kvar vid det
gamla.
Vi bör erinra oss att det bilaterala stödet, som vi
har anledning att här mest diskutera, är ett led i en
ganska omfattande stödverksamhet som sker via EU,
via Nordiska rådet, via Europarådet, via Världsban-
ken, via Europabanken, via IMF och via en hel del
andra organ. Bekymret här är naturligtvis koordine-
ringen av detta. Detta stöd är inte ett långvarigt, ut-
hålligt utvecklingsstöd, utan det är ett övergångsstöd
till länder som skall bli fulla samarbetspartner med
oss i Västeuropa. Man måste ha en koordination och
integration av stödet.
Det är bekymmersamt att vi i Sverige inte heller
har någon riktigt bra koordination. Vi moderater har
framför allt kritiserat två saker. Till att börja med har
man lagt över delar av stödet på Sida i stället för att
behålla det inom UD som en integrerad del av Euro-
papolitiken, vilket man borde ha gjort. Det var ett
misstag som skedde i samband med regimskiftet.
Det andra som vi har kritiserat är att man, i stället
för att hålla ihop stödet ens inom Sida, splittrar man
upp det genom att lägga den särskilda miljarden hos
Statsrådsberedningen och statsministern. Det ledde
naturligtvis till den splittring och de felsatsningar som
vi kan se som ett resultat av detta. Det hade varit
mycket bättre att ha ett samlat program för vårt nä-
rområde Baltikum, Polen och nordvästra Ryssland
och se det integrerat med de riktlinjer som vi diskute-
rar här i kammaren på grundval av utrikesutskottets
beredning i stället för att göra allt på egen hand. Detta
har delvis lett till att de svenska skattebetalarnas
pengar har använts för saker som bättre kunde ha
finansierats på annat sätt. Då hade de inte givit de
resultat som de har gjort.
Herr talman! Därför borde man nu ta ett nytt grepp
om stödpolitiken i fråga om Central- och Östeuropa i
skenet av Europaintegrationen. Vi har fört fram detta
och avgivit reservationer. Jag yrkar inte bifall till
ytterligare reservationer.