Hoppa till innehåll
Offentia
Swisha

Frivilligt stöd

Stöd med Swish

Stödet är frivilligt och påverkar aldrig redaktionella beslut.

Mottagare: Simon Axelsson

Lämna tomt för att välja belopp i Swish. Bankens beloppsgränser gäller.

Öppna Swish

Kontrollera att mottagarnamnet är Simon Axelsson och att beloppet stämmer i Swish innan du godkänner med BankID. Meddelande: Offentia.

Swish till Simon Axelsson, 0761860127
Skanna QR-koden med Swish eller mobilkameran.

Du kan också öppna Swish själv och fylla i numret. Den här sidan kan inte kontrollera om en direkt Swish-betalning har genomförts. Kontrollera betalningen i Swish eller hos din bank.

Fler sätt att stödja Offentia

Utforska Offentia · områden, sidor och verktyg
Anförande · kammaren

Internationellt bistånd

GÖRAN LENNMARKER (m), 1997-12-10 (riksmöte 1997/98).

Kort sagt

GÖRAN LENNMARKER (m) talade i riksdagens kammare den 1997-12-10 om Internationellt bistånd. Anförandet är 1 109 ord (cirka 6 min läsning). Det är inlägg 103 av 124 i debatten.

Källa: riksdagens protokoll · Period: 1997-12-10, riksmötet 1997/98

Talarens profil: röster, uttalanden och ansvar

Herr talman! Jag skall tala om den del av betän-

kandet som handlar om stöd till Central- och Östeuro-

pa. Det är ett område där utvecklingen sker mycket

snabbt. För 6-8 år sedan när förändringarna började

anade vi aldrig att länderna i Central- och Östeuropa

skulle ha en så snabb utveckling när det gäller demo-

krati, mänskliga rättigheter, minoritetsrättigheter och

marknadsekonomi. Allt har skett förbluffande snabbt.

Här handlar det egentligen inte om biståndssamar-

bete över huvud taget utan det handlar om Europas

integration, att Europa nu kan komma samman och bli

enat där det inte går några skiljelinjer tvärs igenom

kontinenten. Det finns inga Jaltalinjer eller Molotov-

Ribbentrop-linjer kvar. Vi får en enad kontinent.

De beslut som de västeuropeiska institutionerna -

Europarådet, EU och Nato - har fattat om att vara

öppna för alla Europas länder och demokratier är

utomordentligt centrala. Vi kan se just de västeurope-

iska institutionerna bli alleuropeiska. På fredag-

lördag är det toppmöte i Luxemburg. Då skall EU

fatta beslut om att påbörja förhandlingarna för snab-

bast möjliga medlemskap för de tio kandidatländerna

plus Cypern. Förhoppningsvis kommer detta att gå

väl. Det viktiga nu, inte minst för den svenska rege-

ringen, är att se till att beslutet inte blir försenat så att

förhandlingarna kan komma i gång snarast möjligt

efter årsskiftet.

Det handlar alltså inte om ett biståndssamarbete,

vilket ligger bakom en hel del av den kritik som vi

moderater har och har haft när det gäller organisatio-

nen av stöd till Central- och Östeuropa, men jag åter-

kommer till det.

Det har skett mycket, mycket glädjande och

mycket snabbt i Central- och Östeuropa. Det finns två

områden där problemen är större än vad vi trodde.

Det ena området är problemen med rättsstaten.

Det har svårare att bygga upp en rättsstat i dessa län-

der som har plågats av diktatur och rättslöshet under

lång tid. Att bygga upp rättsliga institutioner och

okorrupta statsförvaltningar har tagit mycket längre

tid och har varit mycket svårare än vad vi kanske

insåg i samband med de stora förändringarna i början

av 1990-talet. Att den enskilde måste kunna få rätt

gentemot en överhet eller andra enskilda är oerhört

centralt. Vi i Västeuropa underskattade kanske att det

skulle ta så lång tid att växa fram. Detta är väl känt,

och jag tänker inte gå in på det mera.

Det andra området är de sociala problemen. Det är

någonting som också underskattades väldigt mycket.

Det fanns ju en föreställning om att socialismen hade

misslyckats med praktiskt taget allting utom det socia-

la som ändå verkade vara ganska hyfsat. Denna före-

ställning levde kvar mycket också i öst, vilket gjorde

att man inte genomförde de reformer som var nöd-

vändiga på det sociala området. Man levde kvar

mycket i de gamla systemen. Sjukvården är fortfaran-

de urusel. Jag tror inte att någon västerlänning över

huvud taget skulle vilja besöka en sådan sjukvård.

Medellivslängden är ungefär tio år kortare än i Väst-

europa. Arbetarskydd saknades i de gamla socialist-

staterna. Pensionerna var låga.

Det mest upprörande var de människor som inte

fick plats i femårsplanen, de som inte bidrog till pro-

duktionen. De ställdes helt utanför som barnen i barn-

hemmen i Rumänien. Man hade sitt värde bara som en

del i produktionen. Marx och Lenin hade fel i det

mesta, och särskilt mycket fel hade de när det gällde

föreställningen att det sociala var en del i produktio-

nen, och att den som inte var det och som inte bidrog

till femårsplanen ställdes helt vid sidan av samhället.

Den svåra uppgiften nu är att lämna de urusla so-

ciala systemen och gå över till de västliga sociala

systemen. Man måste ha system som kan kombineras

med utvecklingen, med kreativitet och som kan vara

uthålligt trygga. Detta har underskattats, och därför

fokuseras nu mycket av arbetet på det här. Världsban-

ken är den som kanske huvudsakligen är ledande på

att tala om vikten av att ha fungerande sociala system

och inte leva kvar i de gamla.

De gamla systemen går ut på att det sociala skyd-

det sköts via subventioner. Kanske två tredjedelar av

den ryska budgeten utgörs av sociala subventioner.

De går på ett mycket ineffektivt sätt till de gamla

stora fabrikerna som kan ha flera tusen anställda eller

till kolchoserna som inte gör någonting nyttigt. Av

sociala skäl måste man ha kvar dessa mycket ineffek-

tiva subsidier.

Det behövs alltså en chockterapi också på det so-

ciala området. Det centrala är en förändring. De län-

der som inte har genomfört förändringar är de som

har de största problemen. Ett exempel på detta är

Rumänien där man inte fick någon chockterapi och

där det inte skedde någon systemförändring förrän

möjligtvis för ett år sedan. Där blev man kvar vid det

gamla.

Vi bör erinra oss att det bilaterala stödet, som vi

har anledning att här mest diskutera, är ett led i en

ganska omfattande stödverksamhet som sker via EU,

via Nordiska rådet, via Europarådet, via Världsban-

ken, via Europabanken, via IMF och via en hel del

andra organ. Bekymret här är naturligtvis koordine-

ringen av detta. Detta stöd är inte ett långvarigt, ut-

hålligt utvecklingsstöd, utan det är ett övergångsstöd

till länder som skall bli fulla samarbetspartner med

oss i Västeuropa. Man måste ha en koordination och

integration av stödet.

Det är bekymmersamt att vi i Sverige inte heller

har någon riktigt bra koordination. Vi moderater har

framför allt kritiserat två saker. Till att börja med har

man lagt över delar av stödet på Sida i stället för att

behålla det inom UD som en integrerad del av Euro-

papolitiken, vilket man borde ha gjort. Det var ett

misstag som skedde i samband med regimskiftet.

Det andra som vi har kritiserat är att man, i stället

för att hålla ihop stödet ens inom Sida, splittrar man

upp det genom att lägga den särskilda miljarden hos

Statsrådsberedningen och statsministern. Det ledde

naturligtvis till den splittring och de felsatsningar som

vi kan se som ett resultat av detta. Det hade varit

mycket bättre att ha ett samlat program för vårt nä-

rområde Baltikum, Polen och nordvästra Ryssland

och se det integrerat med de riktlinjer som vi diskute-

rar här i kammaren på grundval av utrikesutskottets

beredning i stället för att göra allt på egen hand. Detta

har delvis lett till att de svenska skattebetalarnas

pengar har använts för saker som bättre kunde ha

finansierats på annat sätt. Då hade de inte givit de

resultat som de har gjort.

Herr talman! Därför borde man nu ta ett nytt grepp

om stödpolitiken i fråga om Central- och Östeuropa i

skenet av Europaintegrationen. Vi har fört fram detta

och avgivit reservationer. Jag yrkar inte bifall till

ytterligare reservationer.

Debatten

Sökningen gäller bara de rader som redan hämtats. Använd filtren för att begränsa hela datamängden.

Hämtad sida: 50

Källa: Sveriges riksdag. Originalet hos riksdagen Källfil hämtad 2026-10-13.